//
från ena sidan soffan säger du att du tycker också det svåraste med oss var fint. från andra sidan förstår jag att det går att säga som det är när vi inte längre väntar på ett slut
jag går först när det för länge sen tystnat i lägenheterna bredvid. det snöar när jag öppnar porten,
fortfarande ny när den lägger sig ytterligare ett lager
jag känner din blick i ryggen från fönstret däruppe eller om det är inifrån mörkret i din hall när jag korsar gräsplanen, rundar ica, fortsätter ut till mitten av vägen
det är ingen annan än jag ute. jag är den enda som hör mina ljudlösa fotsteg mot marken, den enda som hör deras vingslag genom luften innan dom dyker upp bakom trädgränsen. tio vita svanar i en pil, dom vet att det här stället kommer att dö. flyger förbi mig högt ovanför och slår sig bortåt tills det blir tyst igen
jag glömmer att titta framåt, fångar det vita med ögonen
