snowflakes
HON: Jag är inget mer än en upplöst tistel i en kristallvas och du är inget mer än det absurda i längtan. Jag väljer dig. Jag sväljer dig hel. Är det okej? frågar jag och sen är det du.
HAN: Är det en lek?
Det var en natt på en båt. Minns du? Dagen efter min födelsedag. Egentligen skulle vi bara bowla, det var väl idén, vi rullade klot och drack öl och åt nachos och sure thing att det var fint, men samtidigt en växande sugande känsla av möjligheters möjliga kväll och egentligen skulle vi bara sova, men nästa sekund eller nästa minut satt vi alla i en bar av blå neon och det var ta en shot till och en skål till och svinbilligt svinstarkt och puss baby ta min jacka! In i taxi ut ur taxi och himlen den sprakade och det var min födelsedag idag IGEN ikväll och alla kvällar framöver och fram med legitimation snubbla inte på relingen och tempo tempo tempo.
Och kärleken? Därinne. Så jävla. Jag hade aldrig sett någon dansa så. Du älskade det. Jag såg på dig från baren och jag tänkte; han är heaven and above. Jag hade nog aldrig velat ha dig så mycket som då. Och då hade jag dig redan. Sen dansade vi tillsammans på den där upphöjda scenen i ett hav av spotlights och vibrationer och pärlhalsband runt halsen som rasslade i regnbågens kulörer. Det var som en dröm.
HAN: Vad sa du?
HON: Ibland känns det som en dröm
Jag plockade nyligen upp ett lammhjärta ur en hink och la det på ett kallt fat. Det går inte att föreställa sig hur starkt eller svagt eller tungt ett hjärta är förrän man skär i ett.
Men jag har sett ditt hjärta från tio olika vinklar. Jag har sett diagram över din puls. Jag har sett när dina muskler spänner sig, hur dem kontraherar och hur dem slappnar av. Det är fler vinklar än jag har sett hos mig själv.
Mina ögon är som radar. Som över det skinande blänkande på asfalten när det har regnat, det är en synvilla som lika gärna skulle kunna vara snö. Jag ser hur det reflekteras. Vatten och vatten, det ser likadant ut. Från ögonlock eller himlar eller vattenfall. Jag vill stå under ett vattenfall med dig en dag.
HAN: Jag väljer dig
Ibland tänker jag på Grand Canyon. Jag vet inte riktigt varför, men du vet hur Grand Canyon ser ut på håll? Det är ett perspektiv så expanderat som det går. Tänk på något i ett perspektiv så stort som du kan. Försök att göra det riktigt retarderat, som att du skulle vrida det ena hörnet av någon slags kub åt vänster och det motsatta hörnet ner till botten.
Skruva. Backa. Skruva det ännu mer. Tills du nästan spyr. Skruva och vänd och skruva tills du är redo att kasta bort skiten eller skratta åt det skevaste förfall du kommer skåda. Sen skruvar du det en gång till. Och backar.
Då kan du skratta.
HAN: Varför det?
HON: Vad menar du?
HAN: Varför just jag?
HON: För att ingen annan ska kyssa mig bättre
Jag vet inte alltid vem jag är men jag vet hur du håller mig som en kapsel. Du kapslar in mig i dina armar i din kropp mot dina väggar och hålrum. Jag känner mig som ett nyspunnet frö som andas ut genom kapseln i samma rytm som dina händer rör över mig. Men allt fysiologiskt komplext spelar ingen roll för du är värme mot min rygg och det räcker.
HAN: Du är perfekt
HON: Långt ifrån
HAN: Du är perfekt för mig
Det finns minst sexton sätt att säga det på. Det finns minst sexton sätt att se på himlen. Och det är en evighet av spindeltråd och havstulpaner och folieängar att ens förhålla sig till tanken att behöva släppa taget om sig själv. Som en syrsa när den flyger eller som att lyfta bort scener ur drömmarna som äter oss om natten.
Men också, om det är du och jag kan vi nå hur långt vi vill och om jag är en ten ton truck och du är en tornado, ska vi börja med att flytta molnen?
HON: Och ingen annan ska kyssa dig sämre
HAN: Fortsätt kyss så
HON: Här?
HAN: Fortsätt. Det är ändå bara en dröm
