//
vi sitter nere vid slussenvattnet. på dom bänkarna där det var fullt för sex timmars sen men där bara vi är nu, resten är på andra sidan tunneln i kön
jag pratar i rapid. hon är mitt blod och hon vet vem jag är och jag vet hur effektivt jag måste prata
för att det ska gå in och inte förbi henne
jagharjuvaritkärförutmenaldrigpåriktigtipersonenfattardu
hon ler, tar en till klunk ur petflaskan
det passerar människor som hälsar på oss och bjuder på en cigarett innan dom svänger höger in genom tunneln. efter dom kommer mustafa. han skakar hand med oss och sätter sig bredvid på bänken. han har gula fransar i sina kläder och vi får veta var han kommer ifrån och att han är glad, det behöver han inte säga. när han skrattar går det inte att sluta skratta med honom. vi vet inte åt vad men det spelar ingen roll
när hon återfått andan,
fan vad surrealistiskt
vi går till andra sidan när kön försvunnit, går genom uteserveringen och ställer oss längst bort vid högtalarna
och vi vill inte stå still
vi står inte still
vi hoppar
och ur högtalarna;
i just can't get enough
i just can't get enough
i just can't get enough
i just can't get enough
hennes klackar fastnar mellan kullerstenarna och det är trångt men dom gör plats. vi får plats
och jag vill krama alla
jag vill dricka deras öl
och skåla med dom samtidigt
jag kramar henne hårt
och någon jag aldrig sett förut kommer fram till mig, lutar sig fram mot mitt öra
du är lycklig ikväll va?
