27.6
Vi slänger bara in våra grejer på golvet när vi kommer in, det gör ingen skillnad, lägenheten är en kavalkad av flyttkartonger damm och döda blommor. Mina leder är domnade av havsluft, håret trassligt och fräknarna har lagt sig fler över mitt ansikte. Kom igen Lena, vad skulle vi annars göra medan jag duschar av saltvattnet och svart från mina armar. Jag drar på mig närmsta klänning, borstar igenom håret, sprayar och sminkar bort det rödbrända framför teakspegeln vi aldrig hann sätta upp. Så sveper vi det sista av vinet innan vi springer ut. Han hoppar upp på pakethållaren och jag säger att han ska hålla i sig. Det är bara nedför till tunnelbanan, jag behöver inte trampa. Blodet rusar genom huvudet, ut i lederna. Hjulen maxar över asfalten. Han skriker åt mig att bromsa bromsa bromsa. Jag säger att det inte finns några bromsar. Hela vägen är vår och junigraderna och lugn nu dear och farten, farten får honom tillslut att slappna av, säger att det är det bästa som hänt honom.
