//
det stannar dig som en ten ton truck i slutet av årets första månad. du har drömt att dom kastar glasskärvor efter dig och den här gången skulle du vilja skämta högre om det än innan. men det är ingen som skrattar and you can't make it spin och du hinner knappt tänka ut ett annat alternativ innan du vrider dig till sömns
för att det skulle komma ikapp dig, det förstod du väl?
och det är så smutsigt ute nu. du ägnar dina dagar åt att inte bli ett med det grå täcket som täcker vägarna, drivorna. du springer till bussen och du springer hem från den när det blivit mörkt. det är för kallt för att gå och för lite tid tills dom åker ifrån dig
du hinner inte ikapp dom om du går
och du försöker säga det på det enda och lägsta sättet du kan; det finns inget vackert med ett skadeskjutet hjärta. no violins and trumpets och aldrig mer ska väl det bli intakt. för så lätt som när du var tretton, så stort som när du fyllde det med vad helst du kunde hitta när du var arton, det kommer aldrig mer bli dig själv
du kommer aldrig bli någon du tror att du vill fortsätta vara
det som kom att bli din skottväg, vad som vände dig ut och in men som du varken då eller sen skulle hålla fram i ljuset, det ligger framför dina fötter nu
och du stannar där, du stannar och väntar in det och medan du väntar hör du dig tänka att om det gick,
då skulle du samla dina krafter och vända allt det gråa till grönt och ge det till honom
för det finns inget annat du kan göra
