//
det var sju år sen jag var här sist. jag sa att jag skulle hit för att dissekera mitt inre så grundligt att jag inte hittade ut igen, men det visade sig att det enda jag hittade var ett knastrande ljud i vänster förmak. och det har alltid varit där.
jag kom hit och drog ut den tyngsta cykeln jag kunde hitta ur källaren. en grön med stora hjul. sen åkte jag över vägen utan slut upp och fram och tillbaka. jag ville hitta det som dött. det som hamnat i en annan dimension. det döda tar hårdare än det som fortfarande lever. så har det alltid varit men så kommer det inte alltid vara. jag hittade två döda fåglar på asfalten och ett halvt rådjursben mellan tallarna i skogen.
molnen flög våldsamt över himlen den första natten. jag vaknade av att träden vek sig och ett vek sig över en ledning nånstans som avbröt oss i ingenting, gav ett ljust strömavbrott i tio timmar. det enda som faktiskt tydde på det var mitt smutsiga hår, hennes vattenbrist, hans koffeinpanik.
och det blir aldrig mörkt här. jag har sovit djupt under dagen eller natten, svårt att avgöra. varit sömnlös lika många timmar och det är förresten inte svårt att minnas det du var. det är lika lätt som att glömma. det väljer du själv, allt du minns har du valt. det var kanske precis och alldeles nyligen jag la mig ner i leran tänkte; fuck fuck fuck holy glory fuck vad har jag gjort av mitt hjärta?
Han: Hur länge vill du stanna?
Hon: Så länge som du vill
Han: Stanna hela livet
Hon: Okej
det var före
det var det enda jag såg.
sen kan du tänka dig en natt där människor rusar fram som om det var deras sista. eller första. tempot till himlarna. över marken tomma pantburkar. tomma pantskallar. musiken dunkade genom mig och skratten också; the highest and worst combination of joy. jag hade blundat och sprungit genom det, tryckt taggtråd i öronen, tryckt honom ur tankarna genom antennerna och satelliterna.
det fungerade nästan en hel dag. sen står vi där mitt i allt det högljudda och han håller i mina armar och allt är fortfarande kvar hos honom.
Han: Vad är det som inte går?
Hon: [tyst]
Han: Vad är det som inte går?
Hon: Jag känner inget längre
när det är svart kan man lika gärna vara död och jag är död eller svart eller vit och jag ger allt tills jag bara har dödsstöten kvar och jag har inget kvar att ge nu. det går nästan så fort. det finns inget mer sätt att förklara. jag går och snurrar mig svimfärdig till mister doherty and hey, vi glömmer det där nu glömmer det där det var inget särskilt bara en evig kärlek som dog whatever om evig kärlek dör eller fortsätter
illusionera sig eller dimensionera sig.
What fucking ever.
vänta. någon kommer in genom min sovrumsdörr.
- Fan vad du håller på, helt i onödan
- Okej
- Det är som helt skilda världar
- Okej
dom säger att jag är lik henne, farmor. jag önskar hon kunde se mig, när jag hittar en kista med gula röda vita och blisserade kjolar, en tröja av lin, en grön tennisklänning. sånt jag aldrig har haft på mig. det packar jag med mig tillbaka. tar den lysande jordgloben under armen och drar
(innan jag börjar riva i väggarna)
eller nej det gör jag inte. den stuvar jag in i baksätet tillsammans med en gammal reklamskylt and my skyscraper heart och väntar på att dom ska köra iväg med mig. om sju år är jag nästan trettio och skogarna här, dom luktar ingenting du kan minnas. dom luktar oändlighet, en tid som stannat.
