//
klockan är två natten till lördag. jag har varit vaken i tjugo timmar men det går ändå inte att sova. det är varmt i sängen, varmt i lägenheten, varmt i blodet
jag lutar mig över hans öra, viskar för att inte väcka henne i andra änden av ettan,
- jag är inte trött
- inte jag heller
- ska vi gå ut och ha fest?
och det är känslan av att kunna göra vad som helst, vad vi vill. den får honom att trotsa minusgraderna, börja dra på sig jeansen. den får mig att skratta tyst och dra på mig vadsomhelst, allt jag har. han tar mormors gamla mössa. jag tar törleyn, han tar den andra rosa
jag skjuter iväg korken över bilarna på parkeringen, den flyger långt. vi skålar och så går vi
på en trappa bakom ett dagis sätter vi oss ner, han på en bänk på ena sidan och jag mittemot
vi viskar fortfarande, hela tiden
jag berättar saker jag knappt tänkt på innan och allt han berättar vill jag lyssna på
jag säger att det nästan känns som att prata på låtsas,
att kunna säga vad som helst, vad vi vill
