det är bubbel i hennes skratt och oceaner i ögonen när hon pekar på sin barndom i albumen. svenska släta klippor, midsommar med lackskor och smörblommekransarna i håret. mulliga ben som springer över gräs och väntar på nåt som spränger. väntar på papper myndigheter och gränser. giftermål. drömmarna är stora, så stora nu och starka. så starka och så sköra
den där filmen får mig att gråta varje, jävla gång. jag minns att när den kom ut och jag var nio år så tyckte att det är exakt sådär kärlek ska vara. när jag blev lite äldre insåg jag att det är ganska ogenomförbart dels för att han är en ängel i filmen, och för att det är på film. kärlek på film. så jag blev kär i nikolas cage istället.
den där kommentaren är nog det mest osammanhängande jag någonsin skrivit
och en av dom finaste
