It may be may by the way
bild
Vi kommer direkt från en uteservering mellan en bensinmack där man inte behöver tanka sin bil själv, kohagar och gödsel ute i ingenstans. Vi har suttit med solen i ögonen i nyinköpta soffor med frappé i stora glas med stora isbitar och diskuterat svartjobb med ägaren. Dom har pratat grekiska, kommer från samma ställe. Han är redan här illegalt, det finns bara en lag; där man inte syns finns man inte.
Och middagsbordet vi kommer tillbaka till följer inga lagar och ingen logik. Vi har bjudit in oss själva, är alltid välkomna.
Hon: Vad vill du dricka?
Jag: Sprit
Hon pekar på det vita klara på bordet.
Hon: Nåt starkare?
Jag: Loka med bubblor, tack
Mitt huvud snurrar. Mina händer darrar. Frappén var stark. Orden blir bara svammel.
Jag: Jag kan inte prata. Jag känner mig helt sjuk i huvet
Han: Du har en så fin rosett i håret så du behöver inte prata mer nu
Sen timmarna hem i kollektivtrafiken. Helgen tillbaka i koncentrat.
Innan:
Jag kommer på mig själv med att hoppa av tunnelbanan fyra stationer för tidigt för man har tydligen inte levt klart natten, är inte redo att sova så man åker tillbaka, vandrar några gator till, fimpar en cigarett mot asfalten och hör mig själv säga att det enda jag äter förutom grönsaker är ekologisk lax.
Och när jag kommer gående över kungsholmen dagen efter hasar jag med fötterna, blicken någon annanstans, det mesta med min person är på sned när en vitblonderad man möter mig, stannar och tar ut sina hörlurar ur öronen. Jag tar ut mina.
- Är det inte så fröken, att blondiner har roligare?
- Öh, jo, jag tror det
- Det tror jag med
Jag ler, det spelar ingen roll vad vi egentligen tror. Vi går vidare längs trottoaren med våra hörlurar. Vår friktion. Inspiration. Ge upp är inte svaret, fucka upp är det.
